2009-02-18
 22:10:14

Hans Nilsson

Julen för två år sedan förlorade världen en av de bästa människor som vandrade här.
Varför jag tänker på honom ikväll vet jag inte, men jag bara blev helt ledsen. Jag saknar honom så jävla mkt.
Sitter med tårar rinnandes ner för minna kinder och bara ser alla minnen med honom passera förbi inne i min hjärna.

Jag kommer ihåg sista gången jag träffade honom, det var på björnekullaskolan och jag var där för att hälsa på en runda. Det var på hösten. Jag gick bort till Hans kontor och knackade på, utan att säga något öppnade han dörren och gav mig en jättekram. Den varade jättelänge. Han hade en vit skjorta som alltid, som matchade hans vita hår så snyggt. Han frågade hur det var med mig och min syster och jag svarade att det var bra med oss och berättade lite om vad som hänt på sistone, när jag sen frågade honom hur det var med han svarade han bara att han var trött och att han längtade efter jullovet, sen drog han en djup suck.
Inte en sekund tänkte jag på att det skulle vara sista gången jag skulle se honom, inte en sekund tänkte jag på att han längtade efter lovet så att han i lugn och ro kunde lämna vår jord. Fan Hans.

Din begravning var det jobbigaste jag någonsin varit på i hela mitt liv. Det tyckte nog alla närvarande. Konstigt nog var det bara jag som var där av dina gamla elever. Jag, många av dina kolleger, några ur din nuvarande klass, några släktingar och din familj.

Vi elever fick sitta längst fram, väldigt nära din fina kista som var prydd med hur många blommor som helst.

Anne-Christine delade ut näsdukar till oss elever direkt när vi började gråta, jag kommer ihåg att jag hade i handväskan men jag hade inte kraft nog att plocka upp dom för att torka mina tårar.

Musiken hade du valt själv, Celine Dion låtar, som än idag får mig att gråta när jag hör dom. Åh..

De läste ur ditt avskedsbrev, och ett stycke kommer jag ihåg väldigt starkt, det var riktat till oss elever, till alla du nån gång haft kontakt med. Men det kändes på något sätt helt riktat till mig när jag satt där, du sa till oss att vara starka, att stå på oss, att inte tänka tillbaka. Varför följde du inte dina egna råd Hans? Varför var du inte stark, varför stannade du inte kvar, varför lät du inte det gamla vara glömt? Kunde vi gjort något för att du inte skulle lämna oss?

Jag älskar dig iaf, och jag hoppas att vi kommer ses i himlen om en väldig massa år. Du passar nog som ängel, i ditt vita hår & din vita skjorta, tillsammans med dina vita vingar.


Hanna

Lilla gumman då :/



PUBLICERAT: 2009-02-18, 22:52:11 | URL: http://lifeofhannii.blogg.se/
tina

tack för din kommentar ;D haha jag gillar att skriva ut mina tankar ibland och då blir det oftast ganska knas. men det är roligt ;D haha puss



PUBLICERAT: 2009-02-20, 05:46:48 | URL: http://tinasoderholm.blogg.se/
mamma

Så fint skrivet, Erika. Det är alltid de bästa som får åka hem först, vet du. Han behövdes kanske någon annanstans.


Moster Jenny

Du skriver vackert när du är på humör. Tycker du skulle skriva en bok nån gång. En psykolog sa till mig att "meningen med livet är att ha betytt något för någon" och det gjorde Hans ju, så hans liv var inte i onödan. Kram från gamla moster Jenny



KOMMENTERA DETTA INLÄGG:

« NAMN Spara info?

« E-POST (publiceras ej)

« URL

Kommentar: